Det finns så mycket jag vill säga men allt som vill komma ut ur munnen har jag redan sagt förut. Har försökt förstå varför men beter sig lika dåligt som de personer man påstår sig vara besviken på. Det ger mig bara anledning att vara besviken på ännu en till. Jag önskar jag kunde spola tillbaka bandet ett par år ibland. När man var glatt omedveten om allt jävelskap som skulle till att bli längre fram i tiden. Ibland kan man ifrågasätta hur mycket en människa klarar av att gå igenom och hantera. Det känns som att jag har varit på bristnings gränsen länge nu och en vända till vet jag inte om jag klarar av. Finner egentligen inget syfte i att sitta och prata om samma gamla skit ännu en gång men det håller på att äta upp mig inombords och jag måste få det ur mig. Jag vet inte vad som är värst egentligen, oron eller vetskapen. Den där klumpen i brösten infinner sig nog oavsett vilket men sålänge man inte har fått det bekräftat finns det ju en chans att man har fel, eller hur? Har man det svart på vitt finns det inte så mycket att göra åt saken då det inte ligger i mina händer. Det har egentligen aldrig legat i mina händer men ändå är det mitt samvete det gnager på.

Jag har förklarat så många gånger vart jag står och varför, men ibland känns det väldigt ensamt att stå här. Oavsett hur avståndstagande jag må vara så ligger du mig så nära hjärtat att det blir svårt att bara skaka av sig. Jag fungerar inte så, även om jag många gånger önskar att jag kunde. Allt på samma gång, samma visa varje gång..

I can't get to bed
But I'm really tired
The things in my head
You used to admire
In your sundrenched world
It couldn't be worse
Don't bother asking
And here comes the nerves
While I'm trying to bask
In your sundrenched world

I'm talking to you
But you're not listening
I don't know what to do
My heart is blistering

I close up my mouth
When you're around now
Suffocating in doubt
I can't make a sound
In your sundrenched world
I always wanted to be
The one you looked to
For the answers in me