Det här med vikten av kolhydrater

Som jag tidigare nämnde har vi semester och jag valde därför att inte vara fullt så noga med vad jag stoppar i mig. Både måndagen och tisdagen var full med godsaker, allt ifrån choklad till pizza och potatisklyftor. Det slog mig då jag skulle lägga mig där på tisdagkväll hur fruktansvärt seg och trött jag hade varit under just dessa två dagar. Även gårdagen var en riktigt seg dag och jag började reflektera över det resonemang många människor väljer att hålla då man säger att man försöker undvika socker och kolhydrater. Det här om att man behöver kolhydrater som energi till hjärnan, för att den ska fungera ordentligt. För mig är det fullständigt obegripligt och jag märker själv den fullständigt motsatta effekten då min kropp har vant sig att arbeta utan dom. Jag blir trött, seg, på dåligt humör och får lättare ont i huvudet av att trycka i mig allt som jag fick i mig under dessa dagar.
 
Så det här med att kolhydrater som potatis, pasta, bröd och socker vore bra för energin och tankeverksamheten får stå för dom som är av den tron. Jag är inte en av dom. Så ännu en gång kan jag dra slutsatsen att vissa saker som fungerar bra för den ena fungerar sämre för den andra. Jag mår bäst av lågkolhydratkost, men jag är fortfarande inte mer än människa och sticker inte under stolen med att det faktiskt smakar bra, ibland, att få äta en glass, pizza eller vad det nu må vara... :-)


 
 
 

Det här med att göra aktiva val

Jag har funderat över termer som man säger när man har gjort ett val. Det här med att "man är mänsklig" och att "ingen är perfekt". Det sägs ofta i samband med att man har gjort ett val om att frångå sin kostplan, att man ligger hemma på soffan en dag då man egentligen skulle ha tränat eller i allmänhet då man har gjort, eller inte har gjort, något man ska eller inte bör göra.
 
Låter det krångligt? Det jag menar är att det sägs som ett försvar till ett val man har gjort, antingen då man väljer att äta något man egentligen inte borde, eller då man ligger hemma och får dåligt samvete för att man egentligen skulle ha prioriterat att röra på sig.
 
Jag vill påstå att det inte är brist på självdisciplin eller respekt för sig själv då man gör aktiva val. Ett aktivt val är för mig något man tar och som borde tas med gott samvete. Något jag kan stå för och något jag kan se fram emot. Det i sig innebär inte att jag gör dessa val varje gång jag känner för det. Jag tar ett beslut om att till exempel frångå min kost och äta sådant som jag i vanliga fall väljer att inte stoppa i mig. I helgen hade jag en sådan helg. Jag har sedan lång tid tillbaka planerat att äta min nästa mjukglass den dagen då vi åker ner till Övik och valde i samband med den att ta en "ätarhelg". En helg då jag äter det jag vill och känner för eftersom jag, trots att jag väljer bort det 99 procent av gångerna, faktiskt saknar vissa saker som jag fortfarande tycker är gott. För jag menar, bara för att jag väljer att låta bli det allt som oftast behöver det ju inte innebära att jag tycker illa om det, snarare tvärtom. Hela tanken med min kostomläggning har ju varit att försöka bli av med mitt sockersug eftersom det har varit såpass omfattande att jag knappt har kunnat leva utan det tidigare.
 
Jag känner dock att jag har blivit såpass trygg i mig själv och min kost, att jag kan frångå den vid vissa tillfällen. De gånger jag gör ett aktivt val och känner att jag kan göra det med gott samvete. Det jag vill komma fram till är att jag och ni som läser gör val som vi måste stå för. Det handlar egentligen om allt i det stora hela, men framförallt för oss som kämpar med kost, hälsa och träning så kan jag känna att sådana här val behövs. Kanske inte som belöning i sig, men för att känna att de val vi har gjort hitills har varit värd mödan. Det kanske till och med behövs för att vi ska känna att vi orkar fortsätta.
 
I grund och botten handlar det om mig, oss, du, det är våra liv och våra val. Och det är ju just det, ett val. Det är ingen som tvingar mig att äta som jag gör, och det är heller inte som tvingar mig att frångå min kost och träningsplan, det är enbart upp till mig och jag är glad att jag har kommit så långt att jag kan må bra i sådana beslut idag. Tanken var ju inte att gå från ett sjukt beteende till ett annat, jag vill hitta en balans som jag känner att jag mår bra av, en nivå på allt det här som jag kommer orka leva med och jag tror det börjar komma! :)
 
 

När dåtiden blir alldeles för verklig

Har precis suttit och tittat igenom bilder på datorn. Har en hel del av dom men jag är sällan närvarande på dom själv. Jag har börjat reflektera över varför och kan snabbt konstatera att jag aldrig gjort mig vidare bra på bild. Fast det är också en lögn, för idag har jag inga större problem att fastna på bild och jag kan heller inte känna mig äcklad av vissa delar på min kropp. Jag vet att jag jobbar för förändring, för utveckling och för att nå mina mål. Jag vill bli sund och hälsosam, jag vill känna mig bekväm i min egen kropp och jag är på god väg.
 
Jag har såväl medvetet som omedvetet valt att inte delta på bilder tidigare för att jag har mått illa över mitt eget utseende. Det låter säkert jätte hemskt i mångas öron, men det är så jag upplever det. Jag har inte velat dela med mig av min(a) dubbelhaka, mina stora otränade armar, min mage eller andra delar av kroppen jag har jobbat hårt för att dölja. För om det inte syns, då finns det inte heller?
 
Jag har försökt intala mig själv att jag inte är tjock, jag är bara lite överviktig. Sanningen är den att jag egentligen aldrig har känt mig riktigt tjock fysiskt, jag har t.om i viss mån kunnat känna mig ganska smidig i omgångar. Men det kanske beror på att jag har jojat fram och tillbaka i vikt varpå psyket inte riktigt har hunnit hänga med?
 
Idag ser jag situationen med något förändrade ögon. Jag har varit tjock. Det blir nästan som ett slag i ansiktet när jag ser hur verkligheten har sett ut och jag blir ledsen över att jag inte har tagit det mer på allvar tidigare. Men aldrig mer, aldrig mer att jag låter min kropp få utstå den fysiska och psykiska påfrestningen igen.

Tusen känslor bubblar runt i mig just nu. Jag är rädd att folk som läser kan ta det jag skriver på fel sätt, att jag kanske sårar någon på vägen. Det är inte min tanke. Det här är ett sätt för mig att ventilera något som har tagit väldigt lång tid att förstå och som jag idag har börjat bearbeta. Det här är mitt sätt att förstå det jag gör, det jag jobbar för och anledningen till att jag startade från första början.
 
Jag är också rädd för att jag en dag kommer halka tillbaka. Jag är rädd att saker i livet, omständigheter runt omkring, gör att jag faller tillbaka i gamla vanor. För det är väl ganska naturligt, att gå tillbaka till en värld som är mer bekant än den nya?
 
Jag jobbar dock varje dag för att komma till insikt att jag är en annan människa nu och allt eftersom kan jag känna det. Jag vill verkligen tro att jag har börjat resan på ett nytt, hälsosamt och så långt det är möjligt, ett lyckligt liv. Men rädslan finns där ändå, det är därför jag skriver. Jag vill inte tillbaka, inte för något i världen. Jag har hittat ett sätt som fungerar för mig att leva med och för det är jag tacksam. Jag är tacksam över att ha fått hitta glädje i träningen och att jag får motivation och inspiration från alla fantastiska människor runt omkring mig. Förhoppningsvis kan jag på något sätt inspirera och motivera er också, om ens bara en bråkdel av det ni ger mig!
 

2009-06-07



2009-06-09



2009-10-16




2013-06-01
 

Min dagbok

Min första dagbok började jag skriva redan jag gick i tredje klass. Jag har alltid haft ett behov av att skriva av mig och dokumentera saker jag går igenom. Jag hade en period då jag inte skrev alls, men den var kortvarig. Jag har även haft perioder där jag inte gjort så mycket annat än att skriva och läsa. Bloggen har för mig varit en portal att samla mina tankar och funderingar på. Idag har det även blivit ett forum för dokumentation över min resa. Det här är min dagbok, min receptbank och min träningsredovisning. Jag gör det för min egen skull, för att en dag kunna gå tillbaka och se på vad jag har gjort och vad jag i framtiden har åstadkommit. Jag kämpar hårt för att komma dit jag vill och det finns dagar jag helst skulle vilja dra täcket över huvudet och då märks det även här. Det blir dock allt färre mellan gångerna vilket känns tacksamt. Jag vill se resultat och för att det ska synas måste man jobba, det är bara så det är. Att redovisa min träning på bloggen har för mig blivit lite av en utmaning. Det ger mig motivation att gå tillbaka och se, hur mycket jag har tränat, hur jag har tränat och vad jag har tränat. Jag vill utvecklas och för att kunna göra det väljer jag dokumentera så mycket som möjligt.
 
Jag hoppas ni tycker om det och kan finna någon form av motivation i det, för även om det är för min egen skull jag gör det har jag alltid haft som tanke att det förhoppningsvis kan ge någon av er en liten extra kick. Jag har själv varit den som suttit och svurit över andras framgånger, över andras lycka och välgång. Inte av illvilja, nej. Snarare av avundsjuka och sorg. Jag har velat själv men inte tagit mig för. Idag tar jag mig för. Idag jobbar jag för något jag vill, och jag älskar mig själv för det.
 
Det är det jag vill visa. Alla kan sålänge man vill. Inga ursäkter eller undantag, det bara är så.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Min resa

Jag har suttit och funderat ett tag över hur pass ärlig och privat jag ska vara och känner att det är dags nu. Jag hade tänkt berätta lite om min resa fram till idag. Med och motgångar, tankar och demoner samt allt annat som spökar när du väljer att göra en livsstilsförändring.
 
Jag valde redan vid start att äta liberal lchf-kost och unna mig dagar av mat och annat som vanligtvis inte ingår i den typen av kost. Jag har druckit alkohol och jag ätit allt ifrån pizza till mjukglass, men jag har valt mina dagar med omsorg och det blir inga mängder. Vanligtvis under sommartid åt jag kanske i genomsnitt mjukglass ett par gånger i månaden. Denna sommaren blev det tre gånger under hela säsongen och för mig är det framsteg. Innan min kostomläggning åt vi också ofta ute när det kom till mat, allt från snabbmat till resturangkäk. Idag har mängden av snabbmat drastiskt minskat men även jag har lata dagar. Fördelen med att äta lowcarb-kost är att det i dagsläget har blivit allt mer erkänt och personalen inom resturangbranschen har inte längre några större problem att göra om beställningen för att passa kundens behov. För jag menar, hur svårt är det att köpa en friscoburgare utan bröd? Eller byta stripsen mot sallad? Det är ingen raketforskning direkt ;)
 
Innan min start ska villigt erkännas att jag visste att jag var överviktig, men tankarna om att jag någonsin varit tjock eller än värre fet har aldrig passerat min tankeverksamhet. Jag har mer eller mindre alltid mått bra och har aldrig haft några större problem att röra på mig, det har bara inte varit någon prioritering. MEN, redan sedan mellanstadiet har jag varit grövre än mina jämnåriga och under den perioden fick jag också ofta höra det. Jag blev ständigt påmind om att jag inte såg ut som mina vänner, jag var längre, större och hade fräknar. Det är en period i mitt liv som är kantat med både sorg och lycka. I dagsläget har jag tagit med mig mina erfaranheter och blivit starkare av det, men i dåläget var jag alldeles för ung för att kunna hantera situationen på samma sätt som idag. Många säger att dåliga dagar är de som formar en, och jag är villig att till viss del hålla med. Mobbning är INGET jag någonsin kommer acceptera och jag tycker fortfarande att människor som väljer att sätta sig på andra behöver hjälp. Jag tycker också att skolpersonal samt föräldrar bör vara mer uppmärksam när det kommer till sina ungdomar, om vad de gör, med vilka och mot vem. Utfrysning och mobbning skapar mer problem än vad det gör nytta. Det gör ont, det skapar ärr och det oavsett hur pass bra man kan hantera det i framtiden.
 
Det var här min kamp med maten startade. Jag tröståt, vilket inte är några större konstigheter. Vissa svälter vid dåliga dagar, andra äter, och jag åt. Jag åt inte bara när jag mådde dåligt, jag åt även när jag mådde som bäst. Mitt liv kretsade kring mat och sötsaker långt innan jag överhuvudtaget trodde det var möjligt innan jag suttit och reflekterat över hur allt startade. Men efter mellanstadiet kom högstadiet och det var samma visa där. När jag väl startade gymnasiet hade jag fått upp lite intresse för träning men den var knapp och rann fort ut i sanden. Däremot började jag röka allt mer och att festa under helgen var inga större konstigheter. Jag skaffade pojkvän och kilona började snabbt hopa sig. Till råga på allt började jag med preventivmedel som skapade ett än värre sötsug än det jag redan levde med och med tanke på min relation till det ätbara så fanns det då inga möjligheter för mig att ens påbörja kampen, jag fortsatte bara äta. Jag reflekterade inte ens att jag gått upp nästan 20 kilo under de två åren den relationen pågick.
 
Relationen tog slut och där började min verkliga kamp om vikten. Naturligtvis hade jag haft perioder även under de tidigare åren när jag försökt reglera det jag åt, försökt slutat äta sötsaker samt försökt komma igång med träning, men inte alls i den utsträckningen som hade varit behövligt och inte alls med den bestlutsamhet som krävs för att göra mer än att försöka.
 
Jag hoppade på nutrilett-vågen ganska snart men lyckades aldrig tillräckligt långt för att se några vidare resultat. Och så höll det på ett par gånger innan jag gav upp. Jag började träna lite smått under min studietid på universitetet och höll igång det ett par månader innan även det rann ut i sanden. Gymmet låg för långt bort och allt blev bara för bökigt innan man ens tagit sig ut genom dörren, vilket naturligtvis resulterade i att gymbesöken blev allt färre mellan gångerna och tillslut aldrig blev av. Jag har dessutom alltid varit en person som jämfört mig med andra och när jag ser resultat fortare hos någon i min närhet har jag känt mig värdelös och har fort återgått till gamla vanor samt rutiner.
 
Ett sista försök i att gå ner i vikt kom för ett par år sedan då jag vägde in mig på cambridge-kontoret som vi har här i stan. Jag vägde in mig på tre siffrigt och det var som ett slag i ansiktet. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att se siffran på vågen att jag beslöt mig att jag var tvungen att göra något på plats. Jag blev medlem och gick på lite drygt 3 månader ner 18 kilo. Jag var jätte stolt! Jag var så lättad över det faktum att jag lyckats, att jag tagit mig en bit påväg och jag var jätte motiverad över att fortsätta. Men jag hade inte mått speciellt bra i magen eller psykiskt av sopporna och fick därför börja kombinera med vanliga måltider, enligt tallriksmodellen. När jag sedan skulle sluta helt med sopporna tog det inte lång tid innan mina gamla vanor banade väg igen. Det blev hamburgare, pizzor och allt fler utekvällar och inom loppet av ett år hade jag gått upp alla kilon igen.
 
Det här var idag drygt två år sedan och i början på juni förra året (2012) hade jag läst tillräckligt mycket om lchf för att vilja testa. Jag kom fram till att jag aldrig någonsin kommer att kunna förändra min vikt eller min hälsa såvida jag inte gör något drastiskt åt min livsstil samt min kost. Att fortsätta som tidigare skulle aldrig fungera och jag valde därför att ge denna livsstil en chans. Jag sa även tidigt att jag skulle leva på det här och att jag därför skulle ge mig själv möjligheten att gå ifrån min kost vid vissa unika tillfällen. Jag är inte mer än människa och blir ibland sugen på sådant som min kost inte "tillåter" och har därför gjort det valet att kunna äta potatis ibland, bröd någon gång per år samt lyxa till det med säsongsvaror som då bland annat mjukglass. Det i sig innebär naturligtvis INTE att jag äter såfort jag är sugen, utan att jag bestämmer en dag eller en tillställning där jag KAN frångå min kost om jag VILL. Det innebär heller inte att jag tar den möjligheten dessa dagar bara för att jag har sagt att jag kan, eftersom det allt mer sällan händer att jag vill.

Kort och gott mår jag bäst av den kost jag valt att äta och jag kommer att fortsätta sålänge den tillhandahåller ett välbefinnande och den energinivå som jag känner att jag får i dagsläget. Jag har börjat träna och tycker det är roligt vilket jag främst tror beror på det faktum att jag blivit lättare, att min kropp rör sig bättre men också att jag inte längre känner mig uppblåst och jäst av den mat jag äter utan att jag får energi samt ork på en helt annan nivå. Jag har gått ner en del i vikt av att börja träna men har framförallt börja må bättre psykiskt vilket naturligtvis uppmuntrar mig ytterligare till träning.
 
Sammanlagt har jag gått ner dryga 18kilo och tappat otaliga centimetrar runt om på kroppen vilket självklart var hela syftet med kostomläggningen till att börja med, men jag är mest lycklig över att ha kommit en bra bit påväg när det gäller min inställning till mat samt min nyfunna lycka i träningen.
 
Tanken med detta inlägg är att försöka motivera, peppa och uppmuntra. Det har funnits dagar de senaste månaderna när jag helst inte velat kliva upp, men det blir bättre. Det har funnits dagar då allt jag tänkt på har varit mat, socker och allt sånt som jag inte borde äta, men det passerar. Jag startade min resa med ihållande huvudvärk, abstinens och illamående, men det gick över. Jag har fortfarande dagar när jag skulle vilja äta upp en hel kladdkaka, men jag hejdar mig vid tanken och tar en ruta mörk choklad istället och stannar nöjd där. Det lilla gör det stora och jag är helt övertygad om att alla andra där ute kan klara av en egen förändring om  man hittar rätt. Jag respekterar att vissa är skeptiska till min kosthållning och det får ni lov av vara, men tänk på att alla mår bra av olika saker och att val är något man gör frivilligt. Alla har rätt till hälsosamma och nyttiga liv, oavsett hur man har valt att nå dit. Tänk på det :)


2008


2009

2010-03 (innan cambridge-kuren)

2010-06 (efter cambridge-kuren)

2011 (dryga året efter avslutad cambridge-kur)


Idag
 
 
 
 
 
 

EricaJonsson

Lchf, träning, kärlek och allt som ger krydda åt min vardag!

RSS 2.0