Jag har funderat över termer som man säger när man har gjort ett val. Det här med att "man är mänsklig" och att "ingen är perfekt". Det sägs ofta i samband med att man har gjort ett val om att frångå sin kostplan, att man ligger hemma på soffan en dag då man egentligen skulle ha tränat eller i allmänhet då man har gjort, eller inte har gjort, något man ska eller inte bör göra.

 

Låter det krångligt? Det jag menar är att det sägs som ett försvar till ett val man har gjort, antingen då man väljer att äta något man egentligen inte borde, eller då man ligger hemma och får dåligt samvete för att man egentligen skulle ha prioriterat att röra på sig.

 

Jag vill påstå att det inte är brist på självdisciplin eller respekt för sig själv då man gör aktiva val. Ett aktivt val är för mig något man tar och som borde tas med gott samvete. Något jag kan stå för och något jag kan se fram emot. Det i sig innebär inte att jag gör dessa val varje gång jag känner för det. Jag tar ett beslut om att till exempel frångå min kost och äta sådant som jag i vanliga fall väljer att inte stoppa i mig. I helgen hade jag en sådan helg. Jag har sedan lång tid tillbaka planerat att äta min nästa mjukglass den dagen då vi åker ner till Övik och valde i samband med den att ta en "ätarhelg". En helg då jag äter det jag vill och känner för eftersom jag, trots att jag väljer bort det 99 procent av gångerna, faktiskt saknar vissa saker som jag fortfarande tycker är gott. För jag menar, bara för att jag väljer att låta bli det allt som oftast behöver det ju inte innebära att jag tycker illa om det, snarare tvärtom. Hela tanken med min kostomläggning har ju varit att försöka bli av med mitt sockersug eftersom det har varit såpass omfattande att jag knappt har kunnat leva utan det tidigare.

 

Jag känner dock att jag har blivit såpass trygg i mig själv och min kost, att jag kan frångå den vid vissa tillfällen. De gånger jag gör ett aktivt val och känner att jag kan göra det med gott samvete. Det jag vill komma fram till är att jag och ni som läser gör val som vi måste stå för. Det handlar egentligen om allt i det stora hela, men framförallt för oss som kämpar med kost, hälsa och träning så kan jag känna att sådana här val behövs. Kanske inte som belöning i sig, men för att känna att de val vi har gjort hitills har varit värd mödan. Det kanske till och med behövs för att vi ska känna att vi orkar fortsätta.

 

I grund och botten handlar det om mig, oss, du, det är våra liv och våra val. Och det är ju just det, ett val. Det är ingen som tvingar mig att äta som jag gör, och det är heller inte som tvingar mig att frångå min kost och träningsplan, det är enbart upp till mig och jag är glad att jag har kommit så långt att jag kan må bra i sådana beslut idag. Tanken var ju inte att gå från ett sjukt beteende till ett annat, jag vill hitta en balans som jag känner att jag mår bra av, en nivå på allt det här som jag kommer orka leva med och jag tror det börjar komma! :)

 

Har precis suttit och tittat igenom bilder på datorn. Har en hel del av dom men jag är sällan närvarande på dom själv. Jag har börjat reflektera över varför och kan snabbt konstatera att jag aldrig gjort mig vidare bra på bild. Fast det är också en lögn, för idag har jag inga större problem att fastna på bild och jag kan heller inte känna mig äcklad av vissa delar på min kropp. Jag vet att jag jobbar för förändring, för utveckling och för att nå mina mål. Jag vill bli sund och hälsosam, jag vill känna mig bekväm i min egen kropp och jag är på god väg.

 

Jag har såväl medvetet som omedvetet valt att inte delta på bilder tidigare för att jag har mått illa över mitt eget utseende. Det låter säkert jätte hemskt i mångas öron, men det är så jag upplever det. Jag har inte velat dela med mig av min(a) dubbelhaka, mina stora otränade armar, min mage eller andra delar av kroppen jag har jobbat hårt för att dölja. För om det inte syns, då finns det inte heller?

 

Jag har försökt intala mig själv att jag inte är tjock, jag är bara lite överviktig. Sanningen är den att jag egentligen aldrig har känt mig riktigt tjock fysiskt, jag har t.om i viss mån kunnat känna mig ganska smidig i omgångar. Men det kanske beror på att jag har jojat fram och tillbaka i vikt varpå psyket inte riktigt har hunnit hänga med?

 

Idag ser jag situationen med något förändrade ögon. Jag har varit tjock. Det blir nästan som ett slag i ansiktet när jag ser hur verkligheten har sett ut och jag blir ledsen över att jag inte har tagit det mer på allvar tidigare. Men aldrig mer, aldrig mer att jag låter min kropp få utstå den fysiska och psykiska påfrestningen igen.

Tusen känslor bubblar runt i mig just nu. Jag är rädd att folk som läser kan ta det jag skriver på fel sätt, att jag kanske sårar någon på vägen. Det är inte min tanke. Det här är ett sätt för mig att ventilera något som har tagit väldigt lång tid att förstå och som jag idag har börjat bearbeta. Det här är mitt sätt att förstå det jag gör, det jag jobbar för och anledningen till att jag startade från första början.

 

Jag är också rädd för att jag en dag kommer halka tillbaka. Jag är rädd att saker i livet, omständigheter runt omkring, gör att jag faller tillbaka i gamla vanor. För det är väl ganska naturligt, att gå tillbaka till en värld som är mer bekant än den nya?

 

Jag jobbar dock varje dag för att komma till insikt att jag är en annan människa nu och allt eftersom kan jag känna det. Jag vill verkligen tro att jag har börjat resan på ett nytt, hälsosamt och så långt det är möjligt, ett lyckligt liv. Men rädslan finns där ändå, det är därför jag skriver. Jag vill inte tillbaka, inte för något i världen. Jag har hittat ett sätt som fungerar för mig att leva med och för det är jag tacksam. Jag är tacksam över att ha fått hitta glädje i träningen och att jag får motivation och inspiration från alla fantastiska människor runt omkring mig. Förhoppningsvis kan jag på något sätt inspirera och motivera er också, om ens bara en bråkdel av det ni ger mig!