Det spelar ingen roll vad jag gör eller vart jag går, så har jag tankarna någon annanstans. Det blir tyst längre stunder för att jag inte har något att säga längre. Min tanke verksamhet fungerar inte mer än då man tänker över allt som har hänt nu. Jag vet inte om jag kommer klara detta, vi får väl se hur långt man klarar. Jag har redan fått ett nervsammanbrott. Det svartnade. Jag bröt ihop. Jag vet inte om det är mänskligt att känna som man gör just nu, med både rädsla och hat. Jag hatar dig för att du förstörde våran vänskap, jag hatar dig för att då låter våran familj fösvinna, jag hatar dig för att du lovade så mycket du inte kunde hålla. Jag hatar att jag inte kunde hjälpa dig när det blev svårt, och att jag inte gjorde mer när jag visste vad som höll på att hända. Jag hatar att du inte ska ta del av de saker jag har sett fram emot väldigt länge, jag hatar att du lät dig själv förfalla före jag kan räcka ut min hand. Jag hatar att jag älskar dig. Jag har aldrig förstått det ordspråket förrän nu, jag hatar verkligen att jag älskar dig. Jag önskar det inte fanns några band knytna mellan oss två, jag önskar att du bara var ett tragiskt soc fall man läser om i tidningen. Men jag kan inte blunda och gå vidare nu, jag måste gå igenom detta för alla skull. Jag måste vara stark och klara detta, jag måste stå på benen fastän det känns som att de inte finns. Det känns som att hela jag håller på att tyna bort tillsammans med snön. Jag får känslan av att jag aldrig mer kommer bli den människa jag en gång var. Jag önskar att allt detta bara var en hemsk dröm.

Allt jag hade att säga försvann, bokstavligt talat. Satt i över en timme igår för att rensa mina tankar då datorn fick frispel och allt försvann. Ilskan och besvikelsen har för ett tag lagt sig, åtminstone en del av den. Och energin som går åt till att tänka över allt som har hänt tänker jag lägga åt sidan. Jag orkar inte gå och älta, fråga och tänka på saker som jag uppenbarligen inte kan styra över. Jag hoppas för din egen skull att det blir förändring. Förvisso så förstör det inte bara dig själv, utan din omgivningen också. Alla dina anhöriga som bryr sig klättar uppför väggarna då du gör såhär. Det tär på oss också, men jag tror inte att du förstår det. Jag tror helt ärligt inte att du förstår innebörden av dina handlingar. Du tror dig veta så mycket, när du inte har den blekaste aning om vad du egentligen håller på med. Du förstör dig själv och din familj. Ser du inte vad som håller på att hända? Vi försvinner mer och mer för varje dag som går,  och det finns ingen annan att skylla det på än på dig. Jag tänker inte ljuga, framför allt inte för mig själv. Nu är det inte mitt fel, det har aldrig varit mitt fel. Du har själv tagit ett beslut som kommer att förstöra våran familj. Jag tycker inte om tanken, men eftersom det inte går att göra på något annat sätt så får det sluta såhär. Jag hoppas för mitt liv att du ser en vändpunkt nu, och att du så småningom, någon gång i framtiden kan komma till insikt och förlåta oss.

Då var både bil,släp och skoter kirrat! Fan så nice det ska bli att få se snön och känna friskluften i en vecka. Har iofs varit ute mer nu de senaste 2 månaderna än vad jag någonsin har varit typ, men ändå. Att sitta ute på skotern, i solen och grilla. Det kan fan inte bli bättre. Sen att det blir girl talk på vägen upp, det gör saken bara ännu bättre. Kommer sakna min snuttis, men har man klarat 6 veckor kan man klara en till. Se bara hur bra det blir när man väl kommer hem. Man bli välkomnad som aldrig förr, och jag tror aldrig jag har haft en sån närgången pojkvän förr. Men det är mysigt! :) Plus att det lät som att han ska ner till sthlm med några kompisar i maj, så det jämnar ut sig! haha

Jag har förövrigt inte varit speciellt engagerad i att skriva, men det har att göra med att jag jobbar om dagarna. Har fått vikariera på min förra praktikplats ganska mycket de senaste tre veckorna. Sedan har jag jobbat på Krogen på helgerna, så jag har minst sagt haft fullt upp. Men jag ska inte nämna ett ord om hur påfrestande det kan vara då löningen kommer. Har ni aldrig sett mig le så vänta tills slutet av mars. YUMMIE säger jag bara! Sedan har jag och peter börjat samla småpengar i en burk, får se om vi kommer någon vart med det. Jag hoppas det blir massor av pengar, och att det går fort så vi kommer oss iväg utomlands i sommar. Det skulle vara så himla skönt att få se lite andra vyer. Plus att det blir ett besök ner till Varberg, vare sig de vill ha dit mig igen eller inte ;)

Nu ska jag gå och lägga mig. Blir en tidig morgon imorgon. Ska skjutsa Peter till farsan sin kvart över 6. jippi säger vi för det. Men vad gör man inte för att få ha bilen en helg? Nåja, puss och kram!