Hallå hej mina vänner!

Fått lite feedback på mina tankar nu under dagarna och går allt vägen hoppas jag (håller alla mina tummar och tår) att jag får ta lastbilskort eller gå maskinförarutbildningen inom en snar framtid. Trivs väldigt bra med att köra och även om jag inte ser det som arbete för livet så kan det vara skönt att komma ifrån omvårdnadsyrket ett tag. Känner att jag är mättad på det ansvar man har över andra människor hela tiden även om det egentligen inte är speciellt betyngande i sig, men det finns alltid där i bakhuvudet. Får som sagt se vad som händer men jag kan inte annat än att hoppas på det bästa. Har även övervägt att en flytt skulle kunna vara bra men innerst inne vill jag nog inte det, även om det kan vara bra att träffa lite nytt folk och se annat ett tag. Ja, mycket tankar som snurrar och inom loppet på bara ett halvår bör jag för min egen skull ha fått lite klarhet i vad jag vill och känner. Egentligen är jag ganska optimistisk, det mesta brukar lösa sig och varför skulle detta vara något undantag? :)

Idag börjar även utlandsresan närma sig, på lördag lyfter vi! Helt galet så fort tiden har gått. Börjar få lite lätt resfeber också, har inte städat eller packat något än och har inte tvätttid förrän på fredag vilket känns VÄLDIGT sent.. Ska ringa jobbet nu och se om de inte kan kolla om det finns någon tid i eftermiddag då jag jobbar så kanske man får vara lite rävig och tvätta på arbetstid.. Skulle vara skönt att få börja packa väskan nämligen så jag slipper göra som alla andra gånger och stå svettig natten innan och skrika.

Någon förresten som har tips på hur i hela friden man peppar sig själv till att städa? Måste vara kanske det tråkigaste jag vet fastän jag har ångest över hur lägenheten ser ut. Har suttit nu i snart två timmar och försökt få tummen ur men det går väl inge vidare om sanningen ska fram.. Någon har ett såntdär extraordinärt tips som gör att städningen blir rolig och går undan? Ni får gärna dela med er isf! :)

Dagen (städningen) till ära..

Sitter och tittar på sommarpratarna och jag måste säga att jag har fått upp ögonen för svenska kändisar. Vilka sunda värderingar och åsikter. Lena Endre, vilken kvinna. Hon kan, hon vill och hon åstadkommer. Hon är vacker och en enorm förebild. En vanlig människa, hon är precis som oss alla andra. Hon vill jag bli som när jag blir gammal. Måste säga att jag har en viss önskan om att resa framåt i tiden. Att vara gammal och kunna titta tillbaka på livet och känna sig nöjd med det man har gjort, de människor man har träffat och älskat. De möten som berikat livet fastän man kanske under tillfället inte kan se det. Att få mogna på riktigt, den där mognaden som kommer först när man förstår att livet en dag kommer ta slut och att man istället för sorg kan bära på den tanken med glädjen över det man hitills åstadkommit. Idag vill jag så mycket mer. Jag är inte klar än. Finns så himla mycket jag inte gjort eller sagt som jag vill och måste vänta med, jag hoppas bara att jag slipper ångra att jag väntat.

Idag är en bättre dag än igår, men jag mår fortfarande illa och tycker det vore enklare att spola bort känslorna som ligger under huden och väntar på att tränga igenom. Allt har känts så bra och fram till igår kändes det som om livet var påväg åt rätt håll, jag var genuint lycklig. Idag vet jag varken ut eller in. Har känslan av att mina 3,5 år av studier kan komma att vara bortkastade då jag inte kommer orka jobba med det jag vet att jag är gjord för om jag inte får distans till allt runt omkring mig igen. Att göra något totalt hjärndödande ett år eller två skulle förmodligen vara räddningen på det, att slippa tänka på en massa andra människor. Jag tror jag behöver det. För mig själv. Kan man lämna en dröm man kämpat för så länge och ta upp den igen sen?

Helgen som började så bra.. Nu sitter jag med känslor som bokstavligt talat håller på att kväva mig. Jag mår illa, jag är arg och besviken. Förbannad är nog ett finare ord. Förbannad är jag. Tårarna kan inte sluta rinna av tanken på förra gången och jag vet inte om jag har energi kvar för en sväng till. Jag fixar inte detta själv

Lillgubbas fick en fin stickad tröja av min käre Kicki! Kan ju lova att hon har det hon gör då lilla jag kommer bli rund om magen en vacker dag. Detta var kanske det sötaste stickade tröja jag skådat :) 

Ha en fin lördag allesammans! :)

 


Ha en bra dag! Kram / E

Sitter och lyssnar på musik och det slår mig att jag behövde tid idag, tid att stanna upp. Det senaste året har gått så fruktansvärt fort och jag vet knappt vad jag har gjort. Förra valborgsmässoafton spenderade jag med samma människor som denna gång, bortsett från att en liten liten man på snart 7 månader ville dela kvällen med oss i lördags. Ett litet liv som inte fanns för ett år sedan, det är ofattbart. Jag kan inte släppa tanken på vad jag själv hunnit åstadkomma det här året, men det hinner inte ikapp. Dagarna bara springer förbi och jag hinner knappt blinka så är det en ny dag, en ny vecka och en ny månad. Största rädslan ligger nog i att jag inte vet vart jag kommer befinna mig om ytterligare ett år. Jag vill så gärna att det ska bli sommar då känslorna blir lättare att bära, då dagarna blir längre och då jag kan insupa frisk somrig luft långt in på nätterna. Nätterna är den tidpunkt då jag tänker som bäst, eller iallafall mest.. Det är ändock med rädsla och en konstig sorglig känsla jag ser på morgondagen, på framtiden. Hinner jag uppfatta allt jag är med om, hinner jag se allt jag vill se och uppleva det jag har drömt om? Jag är så rädd att missa något som är menat för mig. Ännu mer rädd att inom loppet på bara några månader måsta lämna det liv jag har byggt upp här. Finns det något annat där ute,  som skulle passa mig bättre?