När dåtiden blir alldeles för verklig

Har precis suttit och tittat igenom bilder på datorn. Har en hel del av dom men jag är sällan närvarande på dom själv. Jag har börjat reflektera över varför och kan snabbt konstatera att jag aldrig gjort mig vidare bra på bild. Fast det är också en lögn, för idag har jag inga större problem att fastna på bild och jag kan heller inte känna mig äcklad av vissa delar på min kropp. Jag vet att jag jobbar för förändring, för utveckling och för att nå mina mål. Jag vill bli sund och hälsosam, jag vill känna mig bekväm i min egen kropp och jag är på god väg.
 
Jag har såväl medvetet som omedvetet valt att inte delta på bilder tidigare för att jag har mått illa över mitt eget utseende. Det låter säkert jätte hemskt i mångas öron, men det är så jag upplever det. Jag har inte velat dela med mig av min(a) dubbelhaka, mina stora otränade armar, min mage eller andra delar av kroppen jag har jobbat hårt för att dölja. För om det inte syns, då finns det inte heller?
 
Jag har försökt intala mig själv att jag inte är tjock, jag är bara lite överviktig. Sanningen är den att jag egentligen aldrig har känt mig riktigt tjock fysiskt, jag har t.om i viss mån kunnat känna mig ganska smidig i omgångar. Men det kanske beror på att jag har jojat fram och tillbaka i vikt varpå psyket inte riktigt har hunnit hänga med?
 
Idag ser jag situationen med något förändrade ögon. Jag har varit tjock. Det blir nästan som ett slag i ansiktet när jag ser hur verkligheten har sett ut och jag blir ledsen över att jag inte har tagit det mer på allvar tidigare. Men aldrig mer, aldrig mer att jag låter min kropp få utstå den fysiska och psykiska påfrestningen igen.

Tusen känslor bubblar runt i mig just nu. Jag är rädd att folk som läser kan ta det jag skriver på fel sätt, att jag kanske sårar någon på vägen. Det är inte min tanke. Det här är ett sätt för mig att ventilera något som har tagit väldigt lång tid att förstå och som jag idag har börjat bearbeta. Det här är mitt sätt att förstå det jag gör, det jag jobbar för och anledningen till att jag startade från första början.
 
Jag är också rädd för att jag en dag kommer halka tillbaka. Jag är rädd att saker i livet, omständigheter runt omkring, gör att jag faller tillbaka i gamla vanor. För det är väl ganska naturligt, att gå tillbaka till en värld som är mer bekant än den nya?
 
Jag jobbar dock varje dag för att komma till insikt att jag är en annan människa nu och allt eftersom kan jag känna det. Jag vill verkligen tro att jag har börjat resan på ett nytt, hälsosamt och så långt det är möjligt, ett lyckligt liv. Men rädslan finns där ändå, det är därför jag skriver. Jag vill inte tillbaka, inte för något i världen. Jag har hittat ett sätt som fungerar för mig att leva med och för det är jag tacksam. Jag är tacksam över att ha fått hitta glädje i träningen och att jag får motivation och inspiration från alla fantastiska människor runt omkring mig. Förhoppningsvis kan jag på något sätt inspirera och motivera er också, om ens bara en bråkdel av det ni ger mig!
 

2009-06-07



2009-06-09



2009-10-16




2013-06-01
 


Kommentarer
minty fruit

Du har gjort ett jättejobb! Wow! Du ska vara stolt över dig själv! kram

2013-06-03 @ 22:16:57


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

EricaJonsson

Lchf, träning, kärlek och allt som ger krydda åt min vardag!

RSS 2.0