Jag har suttit och funderat ett tag över hur pass ärlig och privat jag ska vara och känner att det är dags nu. Jag hade tänkt berätta lite om min resa fram till idag. Med och motgångar, tankar och demoner samt allt annat som spökar när du väljer att göra en livsstilsförändring.

 

Jag valde redan vid start att äta liberal lchf-kost och unna mig dagar av mat och annat som vanligtvis inte ingår i den typen av kost. Jag har druckit alkohol och jag ätit allt ifrån pizza till mjukglass, men jag har valt mina dagar med omsorg och det blir inga mängder. Vanligtvis under sommartid åt jag kanske i genomsnitt mjukglass ett par gånger i månaden. Denna sommaren blev det tre gånger under hela säsongen och för mig är det framsteg. Innan min kostomläggning åt vi också ofta ute när det kom till mat, allt från snabbmat till resturangkäk. Idag har mängden av snabbmat drastiskt minskat men även jag har lata dagar. Fördelen med att äta lowcarb-kost är att det i dagsläget har blivit allt mer erkänt och personalen inom resturangbranschen har inte längre några större problem att göra om beställningen för att passa kundens behov. För jag menar, hur svårt är det att köpa en friscoburgare utan bröd? Eller byta stripsen mot sallad? Det är ingen raketforskning direkt ;)

 

Innan min start ska villigt erkännas att jag visste att jag var överviktig, men tankarna om att jag någonsin varit tjock eller än värre fet har aldrig passerat min tankeverksamhet. Jag har mer eller mindre alltid mått bra och har aldrig haft några större problem att röra på mig, det har bara inte varit någon prioritering. MEN, redan sedan mellanstadiet har jag varit grövre än mina jämnåriga och under den perioden fick jag också ofta höra det. Jag blev ständigt påmind om att jag inte såg ut som mina vänner, jag var längre, större och hade fräknar. Det är en period i mitt liv som är kantat med både sorg och lycka. I dagsläget har jag tagit med mig mina erfaranheter och blivit starkare av det, men i dåläget var jag alldeles för ung för att kunna hantera situationen på samma sätt som idag. Många säger att dåliga dagar är de som formar en, och jag är villig att till viss del hålla med. Mobbning är INGET jag någonsin kommer acceptera och jag tycker fortfarande att människor som väljer att sätta sig på andra behöver hjälp. Jag tycker också att skolpersonal samt föräldrar bör vara mer uppmärksam när det kommer till sina ungdomar, om vad de gör, med vilka och mot vem. Utfrysning och mobbning skapar mer problem än vad det gör nytta. Det gör ont, det skapar ärr och det oavsett hur pass bra man kan hantera det i framtiden.

 

Det var här min kamp med maten startade. Jag tröståt, vilket inte är några större konstigheter. Vissa svälter vid dåliga dagar, andra äter, och jag åt. Jag åt inte bara när jag mådde dåligt, jag åt även när jag mådde som bäst. Mitt liv kretsade kring mat och sötsaker långt innan jag överhuvudtaget trodde det var möjligt innan jag suttit och reflekterat över hur allt startade. Men efter mellanstadiet kom högstadiet och det var samma visa där. När jag väl startade gymnasiet hade jag fått upp lite intresse för träning men den var knapp och rann fort ut i sanden. Däremot började jag röka allt mer och att festa under helgen var inga större konstigheter. Jag skaffade pojkvän och kilona började snabbt hopa sig. Till råga på allt började jag med preventivmedel som skapade ett än värre sötsug än det jag redan levde med och med tanke på min relation till det ätbara så fanns det då inga möjligheter för mig att ens påbörja kampen, jag fortsatte bara äta. Jag reflekterade inte ens att jag gått upp nästan 20 kilo under de två åren den relationen pågick.

 

Relationen tog slut och där började min verkliga kamp om vikten. Naturligtvis hade jag haft perioder även under de tidigare åren när jag försökt reglera det jag åt, försökt slutat äta sötsaker samt försökt komma igång med träning, men inte alls i den utsträckningen som hade varit behövligt och inte alls med den bestlutsamhet som krävs för att göra mer än att försöka.

 

Jag hoppade på nutrilett-vågen ganska snart men lyckades aldrig tillräckligt långt för att se några vidare resultat. Och så höll det på ett par gånger innan jag gav upp. Jag började träna lite smått under min studietid på universitetet och höll igång det ett par månader innan även det rann ut i sanden. Gymmet låg för långt bort och allt blev bara för bökigt innan man ens tagit sig ut genom dörren, vilket naturligtvis resulterade i att gymbesöken blev allt färre mellan gångerna och tillslut aldrig blev av. Jag har dessutom alltid varit en person som jämfört mig med andra och när jag ser resultat fortare hos någon i min närhet har jag känt mig värdelös och har fort återgått till gamla vanor samt rutiner.

 

Ett sista försök i att gå ner i vikt kom för ett par år sedan då jag vägde in mig på cambridge-kontoret som vi har här i stan. Jag vägde in mig på tre siffrigt och det var som ett slag i ansiktet. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att se siffran på vågen att jag beslöt mig att jag var tvungen att göra något på plats. Jag blev medlem och gick på lite drygt 3 månader ner 18 kilo. Jag var jätte stolt! Jag var så lättad över det faktum att jag lyckats, att jag tagit mig en bit påväg och jag var jätte motiverad över att fortsätta. Men jag hade inte mått speciellt bra i magen eller psykiskt av sopporna och fick därför börja kombinera med vanliga måltider, enligt tallriksmodellen. När jag sedan skulle sluta helt med sopporna tog det inte lång tid innan mina gamla vanor banade väg igen. Det blev hamburgare, pizzor och allt fler utekvällar och inom loppet av ett år hade jag gått upp alla kilon igen.

 

Det här var idag drygt två år sedan och i början på juni förra året (2012) hade jag läst tillräckligt mycket om lchf för att vilja testa. Jag kom fram till att jag aldrig någonsin kommer att kunna förändra min vikt eller min hälsa såvida jag inte gör något drastiskt åt min livsstil samt min kost. Att fortsätta som tidigare skulle aldrig fungera och jag valde därför att ge denna livsstil en chans. Jag sa även tidigt att jag skulle leva på det här och att jag därför skulle ge mig själv möjligheten att gå ifrån min kost vid vissa unika tillfällen. Jag är inte mer än människa och blir ibland sugen på sådant som min kost inte "tillåter" och har därför gjort det valet att kunna äta potatis ibland, bröd någon gång per år samt lyxa till det med säsongsvaror som då bland annat mjukglass. Det i sig innebär naturligtvis INTE att jag äter såfort jag är sugen, utan att jag bestämmer en dag eller en tillställning där jag KAN frångå min kost om jag VILL. Det innebär heller inte att jag tar den möjligheten dessa dagar bara för att jag har sagt att jag kan, eftersom det allt mer sällan händer att jag vill.

Kort och gott mår jag bäst av den kost jag valt att äta och jag kommer att fortsätta sålänge den tillhandahåller ett välbefinnande och den energinivå som jag känner att jag får i dagsläget. Jag har börjat träna och tycker det är roligt vilket jag främst tror beror på det faktum att jag blivit lättare, att min kropp rör sig bättre men också att jag inte längre känner mig uppblåst och jäst av den mat jag äter utan att jag får energi samt ork på en helt annan nivå. Jag har gått ner en del i vikt av att börja träna men har framförallt börja må bättre psykiskt vilket naturligtvis uppmuntrar mig ytterligare till träning.

 

Sammanlagt har jag gått ner dryga 18kilo och tappat otaliga centimetrar runt om på kroppen vilket självklart var hela syftet med kostomläggningen till att börja med, men jag är mest lycklig över att ha kommit en bra bit påväg när det gäller min inställning till mat samt min nyfunna lycka i träningen.

 

Tanken med detta inlägg är att försöka motivera, peppa och uppmuntra. Det har funnits dagar de senaste månaderna när jag helst inte velat kliva upp, men det blir bättre. Det har funnits dagar då allt jag tänkt på har varit mat, socker och allt sånt som jag inte borde äta, men det passerar. Jag startade min resa med ihållande huvudvärk, abstinens och illamående, men det gick över. Jag har fortfarande dagar när jag skulle vilja äta upp en hel kladdkaka, men jag hejdar mig vid tanken och tar en ruta mörk choklad istället och stannar nöjd där. Det lilla gör det stora och jag är helt övertygad om att alla andra där ute kan klara av en egen förändring om  man hittar rätt. Jag respekterar att vissa är skeptiska till min kosthållning och det får ni lov av vara, men tänk på att alla mår bra av olika saker och att val är något man gör frivilligt. Alla har rätt till hälsosamma och nyttiga liv, oavsett hur man har valt att nå dit. Tänk på det :)

2008