Det var nervöst och pirrigt som alltid inför första gången, men det gick bra och det var egentligen väldigt onödigt att vara nervös överhuvudtaget. Det känns bra att ha startat igång något bara för mig själv. En gång i veckan är det min dag och våran dag helt enkelt, är ju hur bra som helst! Dagen blev ännu bättre då jag fick mitt lönebesked idag också som visade väldigt fina siffror. Mycket jobb och göra, lite sömn men ändock bra dagar.

PUSS

Tror inte jag har sovit mer än några timmar de senaste nätterna. Tänkt skylla på mina arbetstider men det har nog inget med dom att göra överhuvudtaget. Det är annat som gnager sönder mig inombords. Jag tänkte dock på det idag då jag var påväg hem från jobbet, för andra gången förövrigt. Jag tänker inte ödsla mer onödig energi på folk som inte ger något tillbaka. Jag tänker inte ödsla min tid på att tänka eller känna då den enda som verkar göra det är jag. Jag tänker inte sitta med skuld eller ångest då jag inte har gjort något fel, och jag tänker framförallt inte sitta och gruva mig över hur morgondagen kommer att se ut. Jag har ett liv, trots att det många gånger känns som att skola och jobb övertar min vardag, men jag har ett liv. Jag vet vad jag mår bra av och det är det jag tänker satsa på framöver. Från och med idag tänker jag inte ställa upp på folk som inte ställer upp på mig. Jag tänker inte leka doktor,psykolog och hjärnskrynklare längre, inte en dag framtill att jag går ut skolan och får betalt för det, så räkna inte med mig längre.

Den 27e februari bär det iväg över helgen, om jag så ska gå dit. Ska kolla upp flygbiljetter osv nu snart för att få allt att gå ihop. Det som är bra är att lönen och studiebidraget kommer lagomt till den helgen vilket innebär att vi kan stadsvandra lite extra den helgen. Jag ser fram emot det så fruktansvärt! Förhoppningsvis kommer min kära att kunna umgås med mig hela helgen så det inte är en massa jobb i vägen. Men det blir bra,då ser jag fram emot istället för att sakna.

Påtal om resor pratade jag med Anna och Frida idag om den praktik vi ska ha nästa termin och de kom med en helt underbar idé som jag hoppas kommer gå igenom! Jag hoppas hoppas hoppas. Fem veckor utanför sveriges gränser, det är vad jag skulle behöva nu. Hopp och drömmar ger mig ljus i vardagen!

Sova en stund nu kanske? Jobba natt inatt, lär ju vara lagomt trög imorgon.

Konstigt ändå, hur världen omkring är skapad för en. Trots det faktum att man är omringad av människor känner jag mig ändå som ensamast i världen. Det är som att döva lyssnar till det jag har att säga, och blinda ser det jag känner. Att en sak leder till en annan har jag alltid vetat, men det här räknade jag inte med. Jag har döljt det så väl, ända tills idag, tills nu. Startade bloggen för att kunna skriva i sådana här situationer, men nu när det känns som det gör finner jag inte ord till att uttrycka mig. Det är så mycket ingen vet och som gör mig mer vilsen än jag redan är. Det spelar egentligen ingen roll vad jag säger till någon, jag får ändå alltid samma respons, jag är stark. Men vet ni vad? Jag är inte alltid så stark. Jag har gått igenom mycket, mer än folk ska behöva och visst, jag står på benen. Men just nu känns det som att det är det enda jag gör. Det är precis som att hela mitt liv har paus medan alla andra fortsätter dagen precis som vanligt, eller inte. Folk flyttar, folk jag bryr mig om. Folk försvinner och kommer aldrig mer tillbaka. Kontaken med människor som är av betydelse rinner ut i sanden och sådant som satte guldkant på vardagen har inte alls samma lyster idag som igår.

Folk växer upp, skaffar egna liv och låter deras drömmar gå i uppfyllelse. Det går inte en dag utan att tankarna snurrar. Jag vill någonstans där staden aldrig stannar och tempot får mig springa. Jag vill göra ett intryck. Jag vill lämna fotspår, jag vill betyda något. Ska man behöva känna sig ensam för att någon dag förstå innebörden i vad tillhörighet egentligen innebär? Ska man vara olycklig för att en dag bli lycklig, och ska man se andras drömmar gå i uppfyllelse för att ständigt bli påmind om att kämpa för sina egna?

Det måste bli annorlunda. Jag behöver dig nu.

Nu är jag less på mig själv och på allting runt omkring. Antingen händer ingeting eller så kommer allt på samma gång. Det är dags att bli effektiv nu, på egen hand. Är bara så jävla less less less. Något måste ske.

För första gången på väldigt länge har jag inte den blekaste aning om hur en prov/tenta faktiskt har gått. Jag svarade på 12 av 13 frågor,men jag vet inte hur många av mina svar som är korrekt. Vet med mig att många av svaren var väldigt flummiga och otillräckliga, men måtte gud vara snäll och låta mig ha rätt på sju eller åtta frågor åtminstone, 65%, snälla underbara du som sitter där ovanför mig? Jag är för tjurig för att kunna leva med ett underkänt. Det ligger inte längre i mina händer.

Var över till Johanna ikväll och såg på Rena Rama Rolf, fortfarande underhållande! Kändes bra med ett litet uppehåll från studierna då det börjas imorgon igen. Men förhoppningsvis går det fort att hitta en artikel och ännu fortare att skriva uppgiften, men som alltid lär det få bli önskedrömmande för mig.

One Tree Hill nu då jag har en underbar vän till granne! Godnatt! =)