Jag vet inte hur jag ska formulera mig eller sätta ord på det jag känner, det är för svårt. Försökte förklara för E idag när jag var där, men även då var det svårt, där jag kan säga precis allt och veta att det stannar där. Har varit fruktansvärt utmattad sedan sista flyttlasset gick vilket naturligtvis har med det, men inte bara, att göra. Att jag förr eller senare skulle springa in i en vägg var kanske väntat.. Har ju trots allt sprungit samma väg i snart tre år utan att stanna upp och se mig om. Hade jag kunnat hade jag förmodligen sprungit fortfarande för att slippa de känslor som svallar i kroppen. Men det känns skönt att få komma till en plats där jag faktiskt kan reflektera över varför det har tagit stopp just nu. Trots att jag inte ännu har alla svar så har jag en rad anledningar till varför jag lämnat bromsspår bakom mig. Man är ju inte mer än människa, och man kan inte hantera hur mycket som helst på egen hand. Nog för att detta är något jag egentligen är mycket väl medveten om så har jag försökt, så länge jag bara har kunnat, i blind tro på att jag skulle vara något mirakulöst undantag.

Något mirakulöst undantag är jag inte, men att jag kan få det att vända är jag helt övertygad om. Sommaren är på intåg och bara den stora runda solen kan visa sig igen så vet jag att det där leendet och den där energin jag brukar ha kommer infinna sig igen. Det är väl rätt typiskt ändå, att saker och ting som inte känns helt hundra blir ännu mer synbart såfort himlen blir grå och tråkig. Stressen jag känner inombords sisådär dygnet runt skulle jag också behöva bli av med, så promenad vädret får se till att hitta tillbaka nu. Innan jag hittar min väg till sängen ska jag se över ikeas hemsida och se på ett ungefär vad jag har tänkt ta med mig hem på lördag. Tror det kommer bli en kanondag! Sundsvall på dagen och om allt går som planerat blir det nordic rock på kvällen. Låt nu bara morgondagen gå fort så det blir lördag någon gång! :)

" Det är lättare att fortsätta när man vet att man måste"