Det var länge sedan jag kände en sådan stark besvikelse och ilska. Vet faktiskt inte om jag har känt såhär någonsin. Nu känner jag mig bara tom, tom på ord och känslor. Tur jag har J här ikväll, tror inte jag hade sovit så många timmar inatt annars. Ju mer jag säger och ju mer jag får ur mig desto större blir besvikelsen. Det är då jag säger det högt jag inser hur rätt folk har haft och hur lätt jag har struntat i det och bara sett åt sidan. Jag har inte velat tro på det de har sagt och jag har avfärdat det i tron om att folk kan förändras, men tydligen inte?

Jag vet inte hur mycket mer energi jag har kvar att ge till det här. Jag vet inte hur mycket ernergi jag har överhuvudtaget. Som det känns just nu går allt baklänges. Försöker fylla tiden men oavsett hur långt fram jag kommer mig så hinner saker och ting ikapp ändå. Det är dagar som idag som man vill vara tre år gammal igen och bara känna värmen av mammas hand längs kinden. Tror inte det spelar någon roll hur gammal man än blir, det finns nog alltid sådana dagar då man vill vara liten igen, då man känner sig sårbar och ensam, då man enbart känner hopplöshet och de dagar man önskar att saker och ting kunde se annorlunda ut.

Förstår bara inte hur svårt det ska vara att komma till skott. Varför man säger en sak och gör en annan. Varför det aldrig händer något. Varför man alltid kommer med undanflykter och ursäkter. Och varför lovar man något man inte ser till att hålla? Är så satans less på att höra hur det kommer lösa sig, för någon dag gör det inte det. Hade önskat att jag inte hade behövt uppleva det här för jag har verkligen försökt undvika det, jag har inte velat hoppa in i det här en gång till. Vart tar man krafter ifrån när det ingenstans finns att hämta nytt?