Alltså, ibland undrar man hur folk riktigt är funtad? Blir irriterad av bara tanken och rent av förbannad på mig själv att jag tillåter det att hända. Hur jag än gör blir jag bara frustrerad. Kan inte låta bli och sitter med knytna nävar i tron om att det ska fungera, vilket det inte gör. Sen när blev jag såhär? Vet att jag inte är ensam och att det är mänskligt men det tar på mer än vad jag vill erkänna. Försöker intala mig själv att jag inte bryr mig trots att det skriker inombords. Känner mig bara trött på allt nu, inte ens det jag tidigare tyckt varit intressant och trevligt är roligt längre. Skulle vara skönt att dra sig loss och vara lite drastiskt, men jag är fast här i 1,5 år till vare sig jag vill eller inte. Skulle vara skönt att vara den som tog sådär lätt på allt och som inte funderade så jävligt på minsta lilla sak, men sån är jag inte. Har försökt intala mig själv att det är bra att tänka och fundera och att det ger mer än vad det tar, men nu vill jag gärna hitta den där off knappen mina kära vänner har pratat om. Att få sova en natt utan att vakna stup i kvarten av oroliga och skumma drömmar, om jag får somna alls på grund av på tok för mycket tankar.

Jag hoppas det vänder, för det känns inte trevligt att vakna kallsvettig varje natt i tron om att man har sagt eller gjort något som man sedan inser att man har drömt. Hatar dessutom hur allt går upp och ner. Vissa dagar och nätter går det relativt bra medans andra kan dimpa på minsta lilla grej. Behöver egentligen inte vara något märkvärdigt som stör mig för att hela dagen ska vara förstörd och så är jag inte, inte egentligen.

Fan vad bra allt var när världen bestod av glass och leksaker. På den tiden man tyckte att folk i min ålder var tok gamla och då sand var godare än mat. Fan vad lite bekymmer man hade då.