Det var egentligen inte oväntat men ändå kommer det som ett slag i ansiktet. Man försöker intala sig att det inte ska hända och att det inte kommer ske, oavsett hur många förvarningar man får. Jag ville aldrig tro att det var så illa som det egentligen har varit. Jag trodde du skulle klara det här, att all glöd du har haft inom dig skulle falla på plats och ge dig en ny chans. Jag har förnekat verkligheten och trott att allt ordnar sig, det blir bra en dag. Det är inte rättvist att goda människor faller först. Det är inte rätt. Jag vet att du hade ont och försöker se det positiva i hela situationen, nu behöver du inte lida längre. Men just nu känns den tanken bara hopplös. Ingenting känns som det brukar. Folk bara försvinner, en efter en och verkligheten känns bara längre och längre bort. Är allt bara en dålig dröm som man får vakna upp ur snart? Jag vill inte tro att allt det här är verkligt, att liv kan slockna bara sådär. Jag vet inte om jag orkar mer nu, alla bara försvinner.