Vaknade imorse, efter oroliga timmar av sömn. For iväg till skolan men kunde inte stanna då jag var alldeles för utmattad och på god väg att bryta ihop, igen. Jag kan inte säga att jag inte vet vad som får mig att bli så tom, för det vet jag. Fick veta igår att en gammal vän till mig har mist sin bror. Helt plötsligt slog det mig att det går fortfare än man tror, att mista någon så nära. Jag tror jag har tagit livet lite för givet, trots det faktum att jag har förlorat fler än många andra i min ålder. Att ett liv kan släckas på bara en bråkdel av en sekund, det gör ont. Verkligheten slog mig hårdare än någonsin tidigare och jag känner mig för tom i huvudet för att överhuvudtaget tänka. Det gör mig även ont att jag inte finns där med en tröstande axel. Det får mig att inse att man har förlorat folk som fortfarande är vid liv.