Det har varit en nervös, sömnlös och rolig vecka. Det resulterar dock i att jag är väldigt sliten, och har ont i kroppsdelar som jag inte ens visste existerade. Med tanke på att jag jobbade nio timmar igår, så har även min rygg tagit en hel del stryk. Att springa, lyfta och stressa är inte riktigt bra för min jävla rygg. Kunde nästan inte ens ta mig upp ur sängen imorse.. Nu spelar det egentligen ingen roll vad jag jobbar med, det känns i ryggen hur jag än gör. Pengar är trots alla alltid pengar, och vad gör man inte för dem? Måste förövrigt ta tag i csn försäkringen och det nu också, så jag förhoppningsvis får lite pengar nu i slutet av månaden. Det är väl i och för sig ingen brådska eftersom jag får lön i September, men det skulle vara skönt att kunna lägga undan lite pengar också.  Imorgon börjar förövrigt allvaret. Då är det dags att ta sig i kragen och göra något av dagen. Vi har grupp arbeten som ska in om tre veckor, och i samma veva våran första tenta. Jag måste väl vara ärlig och säga att det inte känns alltför uppfriskande att starta på det sättet, men det är nu eller aldrig som gäller. Jag ska göra mitt bästa!

Fick lite av ett väldigt oväntat besked idag. Det känns tungt att få höra att en sådan här sak händer när man sitter tio tals mil ifrån en person man mest av allt skulle vilja hålla om för alltid. Jag önskar att du hade sluppit vara med om det som hände, med tanke på att jag har personlig erfarenhet av det du nu måste gå igenom. Trots detta hoppas jag ändå att det blir en uppföljning, och att det kanske inte alls är något du ska behöva leva med resten av ditt liv, för jag vet att dom åren jag gick igenom detta var rätt tunga, trots min låga ålder. Tanken av att du kanske inte kommer kunna ta körkort, bo själv eller vara den typ av självständiga människa du vill får mig att känna mig väldigt upprörd, och framförallt hjälplös. Jag fick ideén om att faktiskt flytta ihop med dig, men vad gör jag då med utbildningen? Och ska jag vara självisk nog att tänka "mitt liv då?". Jag vet inte hur jag ska agera överhuvudtaget. Det är svårt att prata med folk som faktiskt inte alls vet vad man går igenom nu, när man sitter så långt borta från en person som betyder mer än livet för en själv. Jag önskar att allt kunde ske i ett ögonblick, och att vi kunde se varandra i ögonen utan tvivel och skuld. Jag hoppas att den tron du har på dig själv kommer ta dig dit du vill, och att dina drömmar och mål går i uppfyllelse.

Nu blev det helt plötsligt ganska tungt och jobbigt att börja städa.. Man ska nog inte skriva ner allt svart på vitt. Det är då man börjar få insikt i vad man egentligen går igenom, och då är man tvungen att ta tag i problemen. Jag har väl förövrigt en hel del som jag innerst inne vet att jag måste jobba med, som jag på sista tiden bara har sprungit ifrån. Men som jag har sagt till alla andra, man kan inte rymma från problemen. Det slutar ändå med att de hinner ikapp en, och då är det inte bara ett eller två man ska bearbeta, då är det så mycket mer än så. Jag har redan förstatt mig i den situationen, och jag vet vad den innebär. Jag kanske ska fundera på varför jag gör samma misstag om och om igen? Alla har sina brister, detta måste nog vara min.