Det började bra men slutade i kaos. Att bli för onykter och bryta ihop är inget jag är van vid, och jag skäms mer än någonsin. Men jag orkar inte mer nu. Jag kan inte ens hantera mina egna problem på ett vettigt sätt, och än mindre ta tag i alla andras. Jag är fan inte mer än människa. Hädanefter ska jag inte ta del av någon annans problem. Det får låta egoistiskt och jävligt, men jag klarar inte av det längre. Det har gått för långt för länge sen. Jag vill må bra igen, men det kommer ta ett tag att bearbeta. Jag är mänsklig jag också, och det går inte att begära hur mycket som helst från mig jämt. Jag hör inte hemma här. Jag vill bort, flytta och försvinna. Hade det gått hade jag glömt och gått vidare, men det är inte så enkelt.


Ångestfylld och Besviken