Jag har suttit med min moster i över en timme och bara fascinerats av hur mycket kurser och program det finns på universiteten runt om i Sverige. Jag som redan hade nog problem som det var, att bestämma mig vad jag egentligen ville bli, nu blev det valet ännu jobbigare då man hittade andra roliga kurser och program man ville gå. Och ska man söka nu till våren, eller ska man jobba först? Jag vet faktiskt inte om jag nästan vill fortsätta på en gång, men då vet jag inte om mitt psyke skulle palla det. Att ha mindre pengar än alla andra, och inte kunna unna sig på samma sätt som vänner när de har ett jobb att gå till. Men samtidigt kanske jag utbildar mig till något jag verkligen vill fortsätta med, och får jobb som sedan. Då ska man ju inte klaga. Att få arbeta med ett jobb som jag tycker är roligt, och som är relativt bra betalt. Det ska väl ingen klaga över?

Men vad ska jag då bli?

• Pyskolog är en lång och tuff utbildning, samtidigt som jag får arbeta med människor på ett "intimare sätt".
• Socionom. En passion jag har redan idag, att lyssna till och hjälpa "utsatta" människor. 
• Lärare. Att få arbeta med barn. Att lära de det de ska ta med sig för ett fortsatt liv.

Det finns så enormt mycket jag skulle vilja arbeta med, men min största dröm är att få arbeta med människor. Får jag inte jobba med folk runtomkring mig, då vill jag nog inte arbeta överhuvudtaget. Jag måste ha personer att prata med, och ett arbete som jag trivs med. Och det kanske inte är så dumt att börja direkt jag har slutat gymnasiet, då är jag ju ändå inne på studierna och jag kommer inte hinna glömma något av vikt. Som person så vill jag ha många bollar i luften, jag vill vara igång och aktiv. Jag tror nog att jag är den enda som kan säga helt ärligt, att jag faktiskt tycker det är roligt med skola. Från och till är det jobbigt för mig också, och det finns dagar jag absolut inte vill gå. Men i slutändan tycker jag faktiskt att det ska bli tråkigt att sluta gymnasiet, och att aldrig mer få se sina lärare, att inte få gå till sina klassrum, eller att inte få prata med sina klasskompisar. Man har en sån trygghet i det. Man vet vad man gör om dagarna, och man har alltid folk runtomkring en som kan pusha på och finnas som stöd om det är något man tycker är jobbigt. Det blir inte samma sak på ett arbete. Många går faktiskt till sitt jobb bara för att tjäna ihop pengar för att kunna leva. Jag vill inte bli en av dem. Jag vill arbeta för att jag tycker det är roligt, och om jag då måste gå 4-5 år i skolan före, vad gör det mig? Jag blir bara rikare på kunskap. Och det får mig att känna mig starkare som person. Om jag klarar av en sådan utbildning, och är nöjd med den. Då kan jag få känna att jag kan gå till mitt arbete, hjälpa en människa att må bra, och samtidigt må bra av det själv. Ett arbete ska inte bara gynna andra, det ska få mig att känna mig värdefull och bra också. Går man bara dit för pengarnas skull, kan man verkligen må bra då? Om man inte känner tillhörighet med varken arbetet i sig, eller sina arbetskompisar. Näe, det blir nog högskola ändå.. Det må ta tid, men det är ändock jag som får ut något av det i slutändan!