Haha, vilken tragisk uppdatering det är här. Har på allvar funderat på att ta bort bloggen eftersom jag inte har förmågan att hålla den levande. Enda anledningen till att den fortfarande finns kvar är bland annat på grund av alla bilder och texter som jag har lagt ut de senaste åren. Bör även tilläggas att jag skulle kunna uppdatera betydligt oftare om det inte vore för att jag tycker att bloggen blir fruktansvärt tråkig utan bilder, men idag får den bli det. Jag lever iallafall, om än det ibland känns som att jag måste stanna upp för att låta det hinna ikapp. Allt går så fruktansvärt fort nu och inom en snar framtid står jag med examen som jag inte vet vad jag ska göra med riktigt och det gör mig nervös. Än är den en bit bort och jag ska försöka göra så gott jag kan tills dess men det slår mig dagligen dags att jag snart är klar, hela 3,5 år senare. Det gör att jag börjar reflektera över vart jag stod då jag började, vem jag var och vem jag har blivit. Idag är jag inte den person som fanns då, jag har utvecklats, hittat nya sätt att se på saker, prioriterar andra människor och jag vill nog påstå att jag har gått och blivit vuxen. Jag har lyckats hitta bitar som jag förut inte visste fanns. Samtidigt som jag är glad över det jag har så finns tankarna fortfarande kvar på vad som skulle kunna hända längre fram. Vart jag, vi, kommer att hamna. Spekulera går ju alltid, men för bara tre år sedan trodde jag aldrig att jag skulle sitta där jag sitter idag, vara den jag är och med de jag är med, så vad säger att det blir som man tänkt sig längre fram?