Gårdagen blev inte fullt som jag tänkt mig och jag kan inte påstå att jag vill uppleva dom känslor som sprang omkring i kroppen igår. Jag har nog aldrig varit så arg, någonsin. Heller aldrig gråtit så ohämmat att jag fått problem att andas. Jag tror jag skrämde fler än mitt eget jag igår, och jag är oändligt tacksam att det hände hos min familj. Jag är ledsen för alla fula ord och elaka meningar, men bägaren rann över helt enkelt. Egentligen skulle den ha brustit för länge, länge sedan, men med ett förlåtande hjärta har jag hållit det tillbaka. Igår gjorde jag något jag aldrig någonsin har gjort förut, jag tappade kontrollen.. Ibland kan jag tro att det är nyttigt, att få ut allt det man burit på så himla länge. Jag önskar bara att ingen behövde se alla känslor man gömt under så många år. Det var mycket som skulle ut, och när jag vaknade imorse var jag inte riktigt vaken. Jag har gått omkring halv färdig hela dagen, ändock inte ångerfull. Jag känner mig tom bara, tom på ord och känslor. Den här gången vet jag varför,

i mitten av den storm jag befann mig igår kunde jag bara tänka på en enda människa. Du såg mig för den jag var och ända in, jag hade behövt det igår. Du hade förstått varför. Jag önskar du fanns här.