Jag har två rapporter/uppsatser utspridda fulla sägen, en bultande huvudvärk och tusen frågor men inga svar. Hade tänkt lägga mig och sova om en stund men jag har en svag känsla av att det kommer gå käpp rätt som vanligt när jag har för mycket gröt i skallen. Som jag brukar säga i såna här lägen, varför ska allt vara så förfärligt besvärligt?

Ibland kunde man ju nästan önska att man kunde genomgå livet utan större känslor eller bekymmer, men å andra sidan vet jag inte om jag skulle vilja dö utan att ha fått älska, haft ett brustet hjärta för att sedan kunna inse när det är helt igen, eller att genomgå en hel livstid utan att få gå igenom en del tråkigheter för att sedan få uppleva riktigt lycka, den man känner hela vägen in till den själ jag hoppas vi har. Man kan nog vrida och vända på det hur man vill för i slutändan kommer vi att leva vidare någon annanstans med vetksapen att vi har gett dom vi älskat allt vi har kunnat och förhoppningsvis vet dessa människor hur mycket man har fått i gengäld.

"Jag stod där i regnet, blöt och kall och insåg först när dimman försvann, att här är jag lycklig, att med er mår jag bra och att solen kommer lysa på oss en annan dag. Det är oundvikligt att inte le, när ni mina vänner har fått mig att se, se sådant som jag en gång i tiden inte kunde se, dom dagarna jag knappt kunde le. Ni har lärt mig allt om vänskap, kärlek och glädje och fått mig att inse att dom värdefulla dagarna ligger i händerna på oss, på dig och mig. Att skratta och gråta går hand i hand, precis som en vit stand sträcker sig längs land. Det är du som bygger framtiden hon sa, du måste våga leva, ge och ta"