För tillfället vill jag mest av allt göra något som kan få mig på sådär bra humör så det håller hela veckan. Jag vill flytta och hålla mig sysselsatt så jag slipper allt som hinner ikapp mig när jag sitter still. Cyklade med mina paket till macken och såg dig på vägen, tror jag. Bara tanken att den ynka lilla möjligheten finns får hela magen att krypa ihop och vrida om. Jag vet inte om jag är mer förbannad än besviken, dom går som hand i hand just nu. Varför kan man inte stå för det man säger och gör? Jag förstår inte detta faktum, det är så ologiskt. Varför överhuvudtaget börja ljuga om något jag egentligen inte bryr mig om. Det är lögnen som gör ondast. Eller nej, det är det faktum att jag trodde du var mer än ett fegsnöre till människa men du har ännu en gång bevisat mig motsatsen. Jag vill verkligen tro att du bara missat, glömt att svara eller tappat bort telefonen men jag vet att det är otroligt osannolikt och att det är något jag försöker intala mig själv för att hålla kvar vid en lite gnutta hopp. Vad är det nu, sjuttioelfte gången jag vänder blad och går vidare? Det värsta av allt är att jag kommit så långt, så många gånger, men ändå står jag nu på ruta ett och stampar igen. Jag skulle kunna göra det väldigt lätt och bara radera, glömma och titta åt ett annat håll, men jag vet inte om jag vill. Är inte säker på att jag klarar det, inte än, inte nu.

Typiskt, det är så jävla typiskt.