Tanken var att jag skulle plugga gärnet ikväll men jag har väl lyckats sisådär med det. Är alldeles grötig i huvudet och jag vet genom erfarenhet att det nu är lönlöst att plugga så jag har så gott som gett upp för ikväll. Ytterligare att skäl till att jag inte har kunnat koncentrera mig till fullo var pågrund av ett sms jag fick tidigare ikväll och jag vet att det inte fanns någon tanke över hur känslomässigt jag skulle reagera, men jag satt och grät en stund. Visserligen var det nog mest för att det blev så uppenbart att jag berörde, men jag tror att det jag fick tillbaka berörde ännu mer. Nu mer än någonsin förr så kan jag stå för det jag säger, och jag vill verkligen finnas där. Har funderat mycket sedan det inlägget, att man har förlorat människor som faktiskt är vid liv. Jag är medveten om att små saker kan bli till stora, och jag är även medveten om att folk gör misstag och att man många gånger inte har hur många chanser som helst att ge, men ibland funderar jag fortfarande över det som hände då. Jag saknar allt som hade med den tiden att göra, dom dagarna då vi mådde bra över det lilla och kunde skratta åt ännu mindre. Jag kan inget annat än att önska, att det kommer kunna ske i framtiden också, oavsett om vi sitter på varsitt håll.

Det får låta hur dumt det vill i sammanhanget, men av egen erfarenhet så vet jag att man med tid kommer kunna leva med saker och ting som idag kan kännas outhärdligt. Man kommer aldrig glömma, det är nog inget man vill, men man kommer kunna bära med sig sina minnen utan sorg och istället med glädje.

"Jag kommer aldrig glömma, tiden då vi gick i skolan
Skippa sista matten, satt och snacka ut om allt i solen.."