Sitter och lyssnar på underbar musik som jag inte kan ladda hem utan måste spela på myspace. Det finns mycket unga och duktiga talanger som man förhoppningsvis kan få se mer av i framtiden. Hon jag lyssnar på nu har fruktansvärt fina texter och trots att det är sorgefyllda texter fyller dom rummet med något slags hopp som jag har svårt att förklara. Den där tanken man hade som ung och dum, den där då man trodde man var odödlig, den har försvunnit för länge sedan. Egentligen vet jag inte om jag överhuvudtaget har haft den känslan någonsin då det slog mig redan innan tonåren att folk man älskar försvinner. När jag var liten, och mina morföräldrar gick bort så intalade jag mig själv att jag kommer få träffa de igen och det är tankar jag bär med mig än idag. Vid en stjärnklar himmel är det de som lyser starkast och i situationer som kan ses som totalt meningslösa ut men som jag klarar mig ur ändå så vet jag att det är de, som sitter med ett vakande öga över mig. 

Folk får kalla det vidskepligt eller vad det nu ska heta, men det har varit mitt sätt att bearbeta den sorg man bär med sig varje dag då man mist någon man älskar. Jag kan inte säga att det kommer gå över och att man en dag kommer kunna vakna upp och inse att man drömt alla jobbiga stunder, för så är inte fallet. Men jag vet att det kommer en dag då alla jobbiga minnen blir till trevliga, då sorgen blir till en kämparglöd och den dagen då man äntligen kan leva för mer än en dag i taget. Det kommer en sådan dag, jag lovar.