Konstigt ändå, hur världen omkring är skapad för en. Trots det faktum att man är omringad av människor känner jag mig ändå som ensamast i världen. Det är som att döva lyssnar till det jag har att säga, och blinda ser det jag känner. Att en sak leder till en annan har jag alltid vetat, men det här räknade jag inte med. Jag har döljt det så väl, ända tills idag, tills nu. Startade bloggen för att kunna skriva i sådana här situationer, men nu när det känns som det gör finner jag inte ord till att uttrycka mig. Det är så mycket ingen vet och som gör mig mer vilsen än jag redan är. Det spelar egentligen ingen roll vad jag säger till någon, jag får ändå alltid samma respons, jag är stark. Men vet ni vad? Jag är inte alltid så stark. Jag har gått igenom mycket, mer än folk ska behöva och visst, jag står på benen. Men just nu känns det som att det är det enda jag gör. Det är precis som att hela mitt liv har paus medan alla andra fortsätter dagen precis som vanligt, eller inte. Folk flyttar, folk jag bryr mig om. Folk försvinner och kommer aldrig mer tillbaka. Kontaken med människor som är av betydelse rinner ut i sanden och sådant som satte guldkant på vardagen har inte alls samma lyster idag som igår.

Folk växer upp, skaffar egna liv och låter deras drömmar gå i uppfyllelse. Det går inte en dag utan att tankarna snurrar. Jag vill någonstans där staden aldrig stannar och tempot får mig springa. Jag vill göra ett intryck. Jag vill lämna fotspår, jag vill betyda något. Ska man behöva känna sig ensam för att någon dag förstå innebörden i vad tillhörighet egentligen innebär? Ska man vara olycklig för att en dag bli lycklig, och ska man se andras drömmar gå i uppfyllelse för att ständigt bli påmind om att kämpa för sina egna?

Det måste bli annorlunda. Jag behöver dig nu.