Varför självplågar man sig själv genom att göra samma misstag om och om igen? Varför är man så dum att man ställer frågor man vet svar på redan, varför vill man ta reda på den bistra sanningen fler gånger än egentligen nödvändigt? Alla gör vi det någon gång, att man själv har gått och blivit mästare på det kan man inte kalla annat än korkat. Folk säger hela tiden att man ska försöka att inte tänka på det, även jag säger samma sak, men jag vet innerst inne att det inte går. Såfort man blundar eller saktar ner kommer tankar och känslor man försökt springa ifrån ikapp en. Hur gör man då? Egentligen är jag mest bara förbannad att löften och sådant som betyder något hela tiden bryts. Varför inger man hopp och löften som man vet att man inte kan hålla, och varför i all världen lockar man fram löften som man innerst inne inte vill ska hållas? Det är mycket jag inte förstår, och helst av allt skulle jag bara vilja sluta med allt. "Ge upp" som någon sa idag, bara vända på ryggen och inte se tillbaka.. Tyvärr är väl det lättare sagt än gjort.