Jag har världens finaste vänner, så enkelt är det med det. Jag ska förövrigt spara ihop pengar så jag kan fara till norge, komma ifrån och bara få vara. För så är det med mina små hjärtan där borta, man får vara den man är utan några problem. Man blir älskade för den man är utan några konsekvenser. Jag bara avgudar mina vänner, så tack för att ni finns. Ni gör livet en aningen lättare. Ni (försöker) få mig att förstå att livet går vidare och att ni oavsett vad som händer står vid min sida. Det är jag innerligt tacksam över och jag ska göra mitt bästa för att gå vidare. Jag ska, men jag vet inte hur. Jag vill inte stå och titta på när allting annat förutom jag fortsätter att vandra, jag måste hitta min väg nu. Det är min tur, det måste det vara. Jag vill inte stå och trampa på samma ställe hela livet ut, det orkar jag inte. En lite friare tolkning av det min kära vän annelie sa till mig inatt, jag ska inte låta någon okänd och en dumjävel förstöra min framtidsplaner. Jag är bra och jag duger, jag är hatad hos vissa men älskad hos fler och det är det som är huvudsaken. Mina vänner tar mig för den jag är, det är nog dags för mig att göra samma sak.

Det är dags att släppa taget.