Allt jag hade att säga försvann, bokstavligt talat. Satt i över en timme igår för att rensa mina tankar då datorn fick frispel och allt försvann. Ilskan och besvikelsen har för ett tag lagt sig, åtminstone en del av den. Och energin som går åt till att tänka över allt som har hänt tänker jag lägga åt sidan. Jag orkar inte gå och älta, fråga och tänka på saker som jag uppenbarligen inte kan styra över. Jag hoppas för din egen skull att det blir förändring. Förvisso så förstör det inte bara dig själv, utan din omgivningen också. Alla dina anhöriga som bryr sig klättar uppför väggarna då du gör såhär. Det tär på oss också, men jag tror inte att du förstår det. Jag tror helt ärligt inte att du förstår innebörden av dina handlingar. Du tror dig veta så mycket, när du inte har den blekaste aning om vad du egentligen håller på med. Du förstör dig själv och din familj. Ser du inte vad som håller på att hända? Vi försvinner mer och mer för varje dag som går,  och det finns ingen annan att skylla det på än på dig. Jag tänker inte ljuga, framför allt inte för mig själv. Nu är det inte mitt fel, det har aldrig varit mitt fel. Du har själv tagit ett beslut som kommer att förstöra våran familj. Jag tycker inte om tanken, men eftersom det inte går att göra på något annat sätt så får det sluta såhär. Jag hoppas för mitt liv att du ser en vändpunkt nu, och att du så småningom, någon gång i framtiden kan komma till insikt och förlåta oss.