Det spelar ingen roll vad jag gör eller vart jag går, så har jag tankarna någon annanstans. Det blir tyst längre stunder för att jag inte har något att säga längre. Min tanke verksamhet fungerar inte mer än då man tänker över allt som har hänt nu. Jag vet inte om jag kommer klara detta, vi får väl se hur långt man klarar. Jag har redan fått ett nervsammanbrott. Det svartnade. Jag bröt ihop. Jag vet inte om det är mänskligt att känna som man gör just nu, med både rädsla och hat. Jag hatar dig för att du förstörde våran vänskap, jag hatar dig för att då låter våran familj fösvinna, jag hatar dig för att du lovade så mycket du inte kunde hålla. Jag hatar att jag inte kunde hjälpa dig när det blev svårt, och att jag inte gjorde mer när jag visste vad som höll på att hända. Jag hatar att du inte ska ta del av de saker jag har sett fram emot väldigt länge, jag hatar att du lät dig själv förfalla före jag kan räcka ut min hand. Jag hatar att jag älskar dig. Jag har aldrig förstått det ordspråket förrän nu, jag hatar verkligen att jag älskar dig. Jag önskar det inte fanns några band knytna mellan oss två, jag önskar att du bara var ett tragiskt soc fall man läser om i tidningen. Men jag kan inte blunda och gå vidare nu, jag måste gå igenom detta för alla skull. Jag måste vara stark och klara detta, jag måste stå på benen fastän det känns som att de inte finns. Det känns som att hela jag håller på att tyna bort tillsammans med snön. Jag får känslan av att jag aldrig mer kommer bli den människa jag en gång var. Jag önskar att allt detta bara var en hemsk dröm.