Det känns tomt, igen.

Mitt rum är fyllt av skrot och det ligger saker över hela golvet. Jag måste städa nu. Jag har inte orkat, jag har dragit mig för att börja. Ingenting är där det ska, och jag har egentligen ingen plats för någonting som ligger på golvet, så hur jag ska bära mig åt ska bara gudarna veta.. Nu har jag tagit det jag orkade bära med mig från lägenheten, och det blev ännu mer på mitt golv. Vartfan har jag haft allt? Det är underligt hur mycket som kan rymmas i en liten lägenhet som redan är fyllt med en annan persons tillhörigheter. Nu är det värsta gjort iallafall, och jag vet inte om jag ens kan kalla det lättnad. Jag kan knappt skriva då mina fingrar skakar som asplöv. Det var nervöst, och det var jobbigt. Jag vet egentligen inte varför man utsätter sig för något när man vet hur det kommer sluta. Varför gör man saker man vet att man kommer må dåligt av i slutändan? Svaret lär vi väl aldrig få reda på, eftersom det är ett misstag som görs dagligen. Vill man smaka på den förbjudna frukten? Är det därför man gång på gång, trots att man vet utvägen, gör om samma jävla misstag?

"Vi får ta det en dag i taget. Det finns inga rätt och fel i sådana här lägen, så vi får helt enkelt prova oss fram." Det låter lättare sagt än gjort om jag ska vara ärlig. Folk står i varsitt öra och skriker hur fel det är, att vara vänner efter ett långvarigt förhållande. Att det aldrig kommer fungera, och att vi inte kommer kunna släppa varandra. Att jag kommer dra ner mig själv i ännu djupare vatten. Jag förstår deras resonemang, men jag vet inte om jag är beredd på att släppa taget ännu.. Jag vill låta det komma naturligt, och inte göra något förhastat, som jag i slutändan kommer få ångra. Jag är bra på sådant, förhasta mig i situationer som jag  i efterhand tänker annorlunda i. Jag är expert på att sätta mig i situationer som jag inte kommer ur utan en besviken min. Jag brukade vara bra på att dölja det, men det tjänar ingenting till eftersom den enda som mår dåligt av det är jag själv. Jag tänker inte hålla inne det jag tänker längre. Det kommer ändå ut lik förbannad på ett eller annat sätt. Jag tänker låta detta ta den tid som behövs för att kunna gå vidare. Jag vet att det kan försvåra allt, då läget är som det är idag, men jag slänger inte två år i papperskorgen utan vidare, bara sådär. Det har nog gått för lite tid ändå, precis som du sa. Jag ville nog inte tro på det, men du har sant. Det har gått för lite tid, och det lär behövas en massa tid för att kunna göra saker för min egen skull, på riktigt, igen. Då jag vaknar med ett leende på mina läppar och insikten av att jag faktiskt har klarat det, alldeles själv. Och att jag kan vara stolt över mig själv över det faktum att jag faktiskt har kvar dig i mitt liv, på ett sådant sätt som jag är nöjd med. Jag hoppas att drömmen jag har kommer slå in, och att vi en dag sitter och skrattar tillsammans utan tvång och besvikelse över att det aldrig mer kommer bli vi två.



Kommentarer
Kussen



Jag och Alexis pratade om det när vi gjorde slut. Att hur det än blir nu så ångrar ingen av oss att vi var tillsammans och gjorde alla saker vi gjorde, för vi har lärt oss otroligt mycket av varandra och utvecklats till de vi är nu.



Vi har i princip ingen kontakt idag. Han har ny flickvän, jag har ny pojkvän. Det var ett helvete i slutet, men om vi ses i nu eller framtiden kommer vi båda med all säkerhet le stort och kramas.



Även om man bryter med en person betyder det inte att man kastar något i papperskorgen.

2008-08-27 @ 13:25:22
URL: http://enmammut.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

EricaJonsson

Lchf, träning, kärlek och allt som ger krydda åt min vardag!

RSS 2.0