I'm still alive

Det är så mycket som egentligen är större än livet själv. Sånt man inte kan sätta ord på. För mig är det känslan i min kropp. Det är en känsla av lycka,förvirring och saknad. Jag vill ha något som egentligen går att nå, men då jag begränsas av en annan sak jag vill och ska göra, blir den fort svår att uppnå. Jag vill flytta och börja om på nytt, samtidigt som jag vill läsa och kunna arbeta och göra något jag har drömt om väldigt länge nu. Varför ska ett val hindra ett annat? Varför är man så dum att man förblindas av kärlek. Varför är man så dum att man bygger upp en framtid tillsammans med någon, utan att egentligen ta hänsyn till det man själv vill inners inne. Ett förhållande handlar om att ge och ta, att kompromissa. Det är sånt jag kan ångra nu i efterhand när jag nu sitter har vid ett vägskäl i mitt liv som skulle ha kunnat vara mycket lättare om jag tänkt ett steg längre för sex månader sen. Jag kan inte göra det ogjort och måste därför leva med det val jag gjorde då, vilket reflekterar det val jag kommer göra nu. Måste allt man gör spegla av sig i saker man har gjort tidigare eller kommer göra i framtiden? Kan inte allt bara vara osammanhängande för en gångs skull. För min skull om inte annat. Jag vet att jag tjatar och är jobbig och oförståelig just för tillfället, men det är såhär mina tankar går just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Detta kommer påverka min framtid, på ett eller annat sätt. Om jag inte flyttar nu kanske det aldrig kommer bli av, och om jag inte pluggar nu kanske jag aldrig kommer orka ta tag i det. Jag tycker inte om att allt ska måste gå i svart och vitt, men det kan inte annat än att göra det nu. Jag ser inget annat än en mörk soppa. Det snurrar i huvudet, men det är inget av det som klarnar upp. Om jag bara kunde känna starkare för något av det, så var problemet löst. Men jag kan inte säga att något av det sätter högre fördelar eller nackdelar. Och när jag inte ens kunde välja färg på en mobiltelefon, hur ska jag då kunna göra ett val som påverkar stegen jag tar imorgon. Jag försöker hitta svaren jag behöver, men det spelar ingen roll hur jag än vrider och vänder på det jag har i huvudet så hittar jag inte det jag söker.

Jag försöker vara din vän, och jag försöker vekligen att inte blicka tillbaka. Det är svårt att inte sakna de stunder vi hade det bra, och det är svårt att inte sakna den trygghet jag kände då jag kom hem sent en kväll och du väntade på mig. Jag kan inte låta bli att sakna dina armar runt mig, och jag kan inte låta bli att tänka hur det skulle ha blivit om vi bara försökte en gång till. Jag vill inte sakna, och jag vill inte tänka, jag vill gå vidare. Jag trodde att det var lättare än vad det egentligen var, detta kommer ta tid och det är bara för mig att inse det. Jag önskar verkligen att man bara kunde vakna upp en dag, då man hade det man ville och som var menat för en själv. Då man var nöjd med livet, och hade gjort de svåra val som nu står inför en.  Jag väntar på den dagen då jag kan blicka tillbaka på dessa dagar med ett leende på läpparna.

Du var mitt allt, du var hela min värld.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

EricaJonsson

Lchf, träning, kärlek och allt som ger krydda åt min vardag!

RSS 2.0